Idag så är det troligtvis en till två dagar kvar tills jag får min äl. Jag kan inte säga annat än att jag är riktigt spänd för hur resultatet kommer att bli. Jag och M fick till lite gos igår, sedan ska jag till honom i morgon och trots att vi ska på Lan har jag fått honom att lova att vi ska leta rätt på lite privacy (måste ju gripa chansen!).

Äl är beräknad på lördag,och jag hoppas att den hamnar där också faktiskt. Visserligen är ju chansen (om de siffror jag har sett stämmer) 40% när man prickar en till två dagar innan äl, men det känns för osäkert med två dagar om äl skulle komma på fredag. Helst vill jag ju ge bebben så många chanser som möjligt att fästa!

Siffror överhuvudtaget är lite läskiga. Man hittar de lite varstans när man läser på om graviditeten. Här är några av de som jag har läst:
40% chans att bli gravid varje månad om man har sex 1-2 dagar innan äl (15-20 år)
50% av alla par blir gravida första gången de försöker
De mest fertila dagarna är 3 dagar dagar innan äl, men vissa barn blir tillverkade så tidigt som 7 dagar före äl

Usch, jag har lite ont där nere, vet inte riktigt vad det beror på. Känns som mensvärk, men det känns konstigt med tanke på att jag blödde senast för 12 dagar sedan. Hoppas att det är något mysko symptom på äl. Hoppas. Jag försöker ignorera det så länge i alla fall.

Men jag tror att äl är på G!
Den är ju beräknad till på lördag, men det känns som att det blir lite tidigare. Idag ska jag ju träffa M och då blir det gos, sedan igen på fredag, så om det blir äl redan i morgon så kanske vi lyckas!
Hoppas, hoppas, hoppas!

Jag fick en kommentar här som undrade varför vi väljer att skaffa barn så tidigt, och då kommentaren var skriven i ett vårdat och trevligt språk väljer jag att svara på den.

Det finns många anledningar till varför jag och M har kommit fram till att det är rätt för oss med barn just nu. De flesta av de skälen är personliga, vilket jag hoppas att ni förstår, men här har ni i alla fall några.

- Kärlek. Störst och först. Jag och M älskar varandra över allt annat på denna jord. Vi vill få barn tillsammans.

- Mognad. Vi känner båda att vi är redo att lämna vårt oansvariga tonårsliv bakom oss. Redan nu så tillbringar vi den mesta tiden på ett sätt som våra jämnåriga kompisar kallar "medelålders". Både jag och M var "vilda" i yngre dagar, så kanske är det att vi helt enkelt blivit mätta på det.

- Ekonomi. När vi började prata om barn tänkte vi bägge först att det inte skulle gå, att vi helt enkelt inte skulle ha råd att ge vårt barn vad h*n förtjänade. Efter många långa beräkningar så kom vi dock fram till att jo, det kan vi faktiskt. Att veta att ekonomin kommer gå ihop även med barn är en viktig del i det hela.

- Missfallet. Som ni kanske vet så fick jag missfall i en graviditet som inte var planerad. Det var inte långt gånget, men det fanns där. Trots den korta tid vi hann tänka på det på så var jag och M direkt överens om att vi skulle behålla barnet - inte för att någon av oss är mot abort, utan helt enkelt för att vi kände att vi ville ha vårt barn.
Efter missfallet så blev allt tomt. Det fanns ingen känsla av lättnad över att förlora det som kunde ha blivit, och när M föreslog att vi skulle försöka igen så höll jag med honom. Inget barn kan ersätta just det barnet, det säger sig självt, men inget säger att vi inte kan få bli de föräldrar vi trodde att vi skulle få bli.

Är det fortfarande något som är oklart så svarar jag gärna på frågor.

Nu har M åkt hem och jag är riktigt lycklig. Vi har planerat vårt nästa försök lagom till nästa äl - det blir antingen den 24:e eller den 6:e. Jag längtar efter den dag då vi äntligen får vårt barn.

Varför väljer vi att skaffa barn så tidigt? Svaret är enkelt - vi älskar varandra, jag och M. Jag skulle dö för honom, och han för mig. Vi känner helt enkelt att vi kan ge ett barn alla de möjligheter det förtjänar, och inte behöver vänta. Kärleken är det viktigaste och den har vi överflöd. Dessutom så har vi självklart gjort beräkningar på kostnaderna och liknande (vi tänker inte leva på våra föräldrar, och vi är INGA bortskämda ungar som lever på ärvda pengar). Det kommer bli knapert, men det kommer att gå.

Vad tycker ni om att skaffa barn tidigt? Kan ni överhuvudtaget förstå att det faktiskt inte är ett känslomässigt (ja, i alla fall inte enbart) och definitivt inte ett naivt beslut av oss att skaffa ett barn när vi är så unga som 17 och 18 år?
Kommentera gärna!


Bild: www.fotoakuten.se

Jag började blöda igår igen. Blödde lite, slutade, sedan idag började det blöda ordentligt. Slutade med att jag åkte till gynakuten med en vän. Där gjorde de gravtest - negativt. Dock blev jag uppmanad att söka mig till UMO så snart som möjligt - helst redan i morgon.

Sitter här med gråten i halsen. Ingen verkar vilja tala om för mig vad som sker - och dessutom blir man bemött som en kackerlacka bara för att man är sjutton år.

Glöm vad jag sa om att jag mådde illa igår. Det var bara lite snurrighet.
JESUS, hur det blev nu!

Jag försöker att inte hoppas för mycket, innan har jag ju inte mått illa, men kan det vara...?
14 dagar kvar till gravtestet! (om jag inte fuskar och tar det dagen då min mens egentligen skulle ha kommit, dvs den 21:a. Svårt att bestämma sig ju ;-) )

Hej!
Jag har kommit hem från skolan nu, sitter och slöar i en fotölj. Fick chansen att prata med M på vägen hem, och det var riktigt skönt. Han är så underbar den där pojken.
Pratade dessutom med en ung mamma jag känner - hon lovade på stående fot bort de babysaker hon fortfarande hade kvar sedan sin dotters födelse. Wow! Vi får se lite längre fram om det blir aktuellt, men det är i alla fall skönt med någon som bryr sig.

Nu sitter jag här och lyssnar på musik, känner mig helt slut. Är dessutom märkligt rädd för tanken att något ska hända mitt barn, trots att han/hon bara är en liten... just nu. Men fortfarande. Att risken för missfall är mellan 10-30% är en procentsats som skrämmer mig.

Andro

Först måste jag bara säga att jag verkligen älskar min pojkvän, M, som är pappa till barnet. Jag älskar honom verkligen, över allt annat som finns på denna jord.

Dock finns det vissa saker som är mindre kul med att ha ett förhållande. Som till exempel när man är tonåring och har blivit oväntat gravid - utan att någonsin ha tänkt tanken på barn innan. Det kräver att man pratar en hel del, och om det finns något jag tycker illa om så är det känslosamma samtal!
Men men. Vi måste prata. M måste få säga vad han har att säga. Om han inte vill stanna så vill jag få veta det nu.

M, jag älskar dig. Jag hoppas du vill finnas till för vårt barn.