A typical Teenager

Just nu så har jag lektion, handlar om ljud och det är ganska tråkigt. Men det är bara 40 minuter kvar så jag överlever nog ;)

Sedan så ska jag hem som sagt, längtar efter att se om testen har kommit :)
Men vet ni vad som gör mig nojjig?
Jag tittade på det andra testet, det jag gjorde igår, några timmar senare och då hade det en linje på exakt samma ställe som det andra testet! Fasen, jag borde sluta titta på dem, men jag blir ju så jäkla nojjig :/
Det är väl att plåga sig själv antar jag, men samtidigt så vill jag ju veta så snart som möjligt.

(Har testerna kommit idag så gör jag förmodligen ett äl-test i alla fall. Visar det på något tar jag ett grav-test också, för säkerhets skull.
Men sedan så blir det inga test i helgen, för då ska jag och M bara mysa.

God morgon allihop!
En snabb update innan jag släpar mig till bussen för att åka till skolan.
Idag så kommer mina tester från testlagret och jag är så jäkla glad, wihooo! Att jag sedan ska till M gör inte direkt saken sämre. Det ska bli underbart att se min store älsklingsdrufs igen.

Vad ska ni göra idag?

Kollade nyss min inbox (till bloggens mail, [email protected]), och såg att det trillat in några frågor :)
Dessa får sina svar här och nu!
(På grund av mitt överdrivna kontrollbehov så har jag rättat grammatik och stavning, hoppas ni inte blir sura p g a detta)

Fråga:
Är du verkligen 15 år?
Anonym

Svar:
Nej, 15 är jag definitivt inte. Vet inte var du fått det ifrån, men det stämmer verkligen inte :D
Jag är 17 år gammal, född 1992, alltså så fyller jag 18 nästa år.

Fråga:
Vad tycker era föräldrar om att ni försöker bli föräldrar så unga?
Emelie

Svar:
Våra föräldrar bryr sig ärligt talat inte särskilt mycket. De tycker att det är vårt beslut.

Fråga:
Hej, jag är 16 år och jag vill också bli gravid! Problemet är att jag inte vågar säga något till mina föräldrar och min kille vill inte ha barn, hur ska jag göra för att övertala honom?
Johanna

Svar:
Ärligt talat så tycker jag inte att du ska försöka övertala din pojkvän till att skaffa barn - det är inte ett beslut som ska tvingas fram! Visst, du kanske tycker att jag kastar sten i glashus nu, men M ville ha barn redan från början - jag erbjöd mig att göra abort för hans skull, men han sa nej. Jag tycker ärligt talat inte att man ska tvinga (eller övertala) någon att bli pappa (eller mamma) som inte själv vill det. Visst, man kan prata om det, men övertala... Det känns fel. Jag är ledsen att jag inte kan ge ett bättre svar, men det är så här jag tycker.


Fortsätt gärna att skicka in frågor! Jag svarar så fort jag får ändan ur vagnen och loggar in på mailen så att jag ser dem :)

Så jäkla jäkla jäkla underbart!
Testlagret har skickat mitt paket med posten idag och alltså kommer det i morgon!
Håller på att smälla av, så glad är jag. Wiiiie!

Alla som vill kan väl stödja duktiga testlagret genom att beställa era tester därifrån? ;)
De har graviditets-, ägglossnings- och spermatester, och om man är som jag och gillar att veta så är det definitivt värt den billiga penningen :D
Här har ni adressen till testlagret, om ni inte redan varit där.

Jag tog mitt andra CB-test nu nyss, negativt förstås. Slängde det, men kom i sista stund på att jag ville titta på det en sista gång så att jag kunde vara säker på att den verkligen var negativ.
Jag fiskar alltså upp vad jag tror var dagens gravtest. Ser en smal, smal men definitivt STARK linje som går åt RÄTT HÅLL! Vacklar till, känner hur glädjen bubblar upp men inser sedan att det inte är dagens gravtest, utan det jag tog för typ två dagar sedan. Alltså inte tillförlitligt.
Det andra testet för idag förblir sorgligt negativt.

Fan.

Fick mail från testlagret idag, tydligen hade inte min beställning gått fram! Känner mig jättepessimistisk idag så det känns som att de aldrig kommer att komma. Tidigaste är ju i morgon och det betyder att jag ÅTER IGEN måste åka hem efter skolan och bla bla bla. Såvida jag inte väljer att skolka tills posten kommer.
Nej, just nu är jag sur. Riktigt sur.

En brevbärare!
Vågar inte gå ut förrän har har cyklat förbi här, men snälla, åh snälla, låt honom ha brev åt mig...


Update: Fan! Inget brev till mig :(
Var dock city-mail - kanske kommer Posten lite senare...

(Problemet är bara att jag har lovat M att vara hos honom fyra, vilket innebär att jag måste åka härifrån senast om två timmar...)

Blev lite förvånad idag när jag loggade in och såg att gårdagen slagit nytt besöksrekord med 59 unika träffar, wohoo!
Visst, som sagt vill jag inte bli någon storbloggare, men det är faktiskt alltid lika kul när nya människor hittar hit, speciellt som det blivit lite nya kommentarer också :)

Idag så ska jag antingen till M, eller så kommer han hit. Var lite hormonell igår så började storböla i telefon med honom eftersom jag saknade honom så, suck säger jag bara... M är dock stabil och det är väl en av de saker som jag nästan älskar mest med honom - när jag är virrig så står han med båda fötterna på jorden, och håller i mig om något går fel.
Älskade M! <3

Vad ska ni göra idag?

Det blir inget sova för mig riktigt ännu, eftersom jag fick i mig lite mat och piggnade till. Istället så tänkte jag försöka svara redigt på den återkommande frågan från folk som tittar in här - Varför jag och M väljer att skaffa barn så tidigt. Jag har skrivit om det här många gånger innan, men jag väljer att samla det hela under ett inlägg så att ni tydligt ska kunna se hela historien. Var ska jag börja då?
Jag antar att jag får börja från början.

Sommaren innan jag blev gravid
Jag kan ärligt säga att jag aldrig ens tänkt tanken på att skaffa barn som ung innan jag blev gravid. Ärligt talat så tyckte jag väl att barn kunde vara söta - på avstånd. Blotta tanken på att ha ett av de krälande på mig fyllde mig dock med avsmak, trots att jag redan tappat förtjusningen för långa partykvällar och att supa sig så redlöst full att man inte kan gå rakt. Jag var fullt nöjd med att bara vara tillsammans med min älskade M, träffa kompisar, fika och sommarjobba. Vi gick på spelningar och fester, käkade glass och gjorde allt som hör sommaren till. Det var en väldigt lugn sommar helt enkelt, och det trivdes jag med.
I mitten på sommaren så började min mens bråka med mig. Förmodligen så var det för att jag (lite slarvig som jag är) fipplat för mycket med p-plåstrena. Min kropp började helt enkelt säga emot och jag fick sen mens, lite konstig mens och så vidare. Jag tänkte inte särskilt mycket på det dock - vem skulle göra det? Jag bara antog att det var hormonerna som blivit lite konstiga, speciellt som jag tidigare haft väldigt regelbunden mens.

När jag blev gravid
Det är svårt att förklara den där känslan som jag fick när jag satt på toaletten och tittade på det där svaga lilla plusset som framträdde på testet. Det var M som hade tvingat mig att göra testet, och trots att jag trott att han bara var paranoid så visade det sig att han hade rätt.
Min första tanke var (och detta minns jag kristallklart): "Hur ska jag berätta det här för min mamma?"
Jag grät en smula, var hur rädd som helst. 17 år och gravid, hur kunde det hända? Jag var ju inte sådan, jag var ju en vanlig tjej, inte något slags white-trash som gifte sig vid arton års ålder och hade fem barn vid 22 (så tänkte jag då alltså, var lite virrig).
Jag kunde dock inte sluta stirra på det där plusset, och till slut så insåg jag väl faktiskt vad det var. Ett nytt liv. Kunde jag bli annat än hänförd och tacka gud för att detta mirakel förunnats mig?
Kunde jag annat än att behålla det?
Jag ville, men jag var tvungen att prata med M först. Jag ville inte låta ett barn komma till världen om det inte var önskat av bägge sina föräldrar, och M är trots allt den viktigaste människan i min värld. Jag tror aldrig att jag har varit så rädd i hela mitt liv som när jag skulle berätta det för M.

M's reaktion
M är en väldigt lugn person även i vanliga fall. Jag är den temperamentsfulla av oss, och det är han som håller koll på saker. Så även blev hans reaktion när jag berättade att jag var gravid, precis som han misstänkt.
Han undrade hur jag ville göra. Jag frågade hur han ville göra. Han sa att han skulle stötta mig oavsett vad jag valde.
Detta var ju inte svar nog för mig. Jag ville ju inte välja det här barnet själv, jag ville att vi tillsammans skulle komma fram till något. Så jag tjatade och tjatade på M om att han skulle säga vad han själv ville, och till slut sa han det:
"Jag kan aldrig tvinga dig att göra något du inte vill med din kropp, men om du vill behålla barnet så svär jag att jag ska bli en bra pappa till honom eller henne."

9 lyckliga dagar
9 dagar fick vi på oss att vänja oss vid känslan av att vi skulle bli gravida. Trots att vi båda var rädda så var den underbar, och vi tillbringade många långa nätter med att bara ligga och prata om oss, om det som komma skulle.
Vad skulle hända om vi skiljdes åt?
Hur skulle vi klara ekonomin?
Var skulle vi bo?
De flesta frågorna fick faktiskt svar. Det var rätt betryggande och i slutet på de där nio dagarna så började vi faktiskt glädja oss åt att vi skulle få ett barn tillsammans. Ett barn, som skulle bli en tonåring som skulle bli en vuxen som skulle bli...
Men nu blev det inte så.

Missfallet
Jag började blöda den 10 Oktober, och det går inte att säga hur mycket smärta som det beredde mig. Inte rent fysiskt, för förutom lite lätt kramp så gick det utan smärta. Men mentalt.
Våra drömmar föll. Jag kunde se hur M led, hjälplös som han var, när han smekte min mage och försökte få mig att sluta gråta.
Vissa kanske skulle tycka att det var det bästa som skett att vi förlorade barnet, men av förklarliga skäl tycker inte vi det.
Ett par dagar så gick vi bara runt i tystnad, jag kunde inte säga något, det enda jag ville göra var att ligga med ansiktet mot M's bröstkorg och höra hans hjärta slå.

"Vi försöker igen"
Det är svårt att säga varför, men tankarna på ett barn vägrade lämna mitt huvud. Jag höll tyst med dem för M dock - jag tänkte inte låta hans börda bli tyngre och dessutom så insåg jag ju själv att han förmodligen inte skulle dela min dröm. Att bli gravid av misstag är en sak - att med vett och vilje bli det är en helt annan.
En dag så tog vi upp det ändå. Eller ja, det blev så, för vi bråkade om något helt annat och det slutade med att vi kom in på ämnet.
Exakt vad vi sa behöver inte nämnas, men jag kan i alla fall säga hur samtalet (eller vad man nu ska kalla det) slutade...
Jag: "Du tycker väl att det är lika bra att jag fick missfall!"
M: (chockad) "Tror du verkligen det? Jag trodde att du var arg på mig eftersom jag inte kunde skydda dig från att förlora barnet."
Det hade jag ju verkligen inte varit! Eller ja, inte som jag vet om i alla fall.
Vi slog armarna om varandra och grät en stund, grät för det som inte blivit, grät för att vi inte visste hur vår framtid skulle se ut sedan.
Och så sa M de där magiska orden som jag för alltid kommer att bära i en gyllene ask i mitt hjärta, tillsammans med alla andra vackra saker han har sagt.
"Vi försöker igen"

Just nu
Just idag så är vi inne på det andra försöket efter missfallet och jag hoppas verkligen att det tar sig den här gången. Det är lite frustrerande att veta att man kan bli gravid när man inte vill det, men att det inte tar sig när man går och hoppas.
Jag slutade med p-plåster samma dag som jag fick reda på att jag var gravid, och just nu hoppas vi att cykeln stabiliseras (liiiite jobbigt är det allt att ha sex dygnet runt i en månads tid).
Min nästa BIM ligger förmodligen på den 19:e November, om 20-dagarscykeln består.


Är det mer saker som är oklart svarar jag gärna på frågor.

Jag är helt slut just nu. Lär förmodligen ta och gå och lägga mig direkt efter middagen, så trött är jag.
Surar av flera olika anledningar.
* M är inte här och jag kommer inte att träffa honom förrän i morgon.
* Har ont i huvudet.
* Huset ser ut som helvete men jag orkar inte städa.
* Har 2 ogjorda läxor som jag är totalt o-pepp på att sätta igång med, som ska vara klara om 3 respektive 4 veckor.
* Gjorde ett grav-test nyss, för säkerhets skull, men inget streck på det inte. Eller ja, jag tyckte att jag såg något, men det var så jäkla smalt och dessutom så försvann det efter ett tag, så förmodligen var det bara ett spökstreck nej, blä. Vill ju få det där jäkla plusset NU!

Nej, jag ska nog ta och stoppa i mig lite socker nu. Annars lär jag svimma. Ursäkta för min griniga ton ;)

Kom på nu att jag precis sabbat all min planering för morgondagen. Det var ju tänkt att jag direkt efter att min skola slutat skulle åka till M, men givetvis så beställde jag mina tester från testlagret idag och de troligtvis (förhoppningsvis!) kommer i morgon. Det är ju bra av de med så snabba leveranser, men lite klantigt av mig med tanke på att det innebär att jag måste åka hem när jag slutar, hämta posten (not a chance att jag låter mitt paket ligga där hemma bara, min mamma skulle bli galen av nyfikenhet och så kul ska vi inte låta henne ha det, haha. Hennes råd till mig är ju bara att slappna av och låta det hända om det händer, inte hålla på och testa hela tiden) och sedan åka till M.
Well... Måste man så måste man. Ska bara komma ihåg att lägga en påminnelse till mig själv på mobilen om att jag ska åka hem, så att jag inte kommer på det när jag är halvvägs till M.
Det positiva med det hela är ju att då kommer jag att få mina ägglossningstest redan i morgon och kan kolla om jag faktiskt har rätt i mina aningar att det är äl redan nu :)

Titta gärna in på Testlagret själva om ni vill. Helt klart värt pengarna!

Ja, jag måste ju vara lite tvärtom och skriva varför jag inte definitivt inte, inte ens under knivhot, kommer att vaccinera mig mot den so called fruktansvärda svininfluensan.

1. Vi saknar forskning om hur vaccinet påverkar oss i det långa loppet. Än så länge (!) så är svininfluensan trots allt att beakta som en vanlig men relativt ofarlig sjukdom. I Sverige har tre personer avlidit av influensan - samtliga har tillhört riskgrupper. Är det värt att riskera komplikationer längre fram för att slippa influensa nu, när man inte tillhör en riskgrupp? Nej, inte för mig i alla fall.

2. Vår planerade graviditet. Vaccinet KAN vara farligt för foster och jag vågar i alla fall inte ta den risken. Ett missfall är fullt nog, tack så mycket.

3. Bara för att man vaccinerar sig nu mot svininfluensan så betyder inte det att man står säker för alla sorts influensa. Ni minns väl fågelinfluensan för några år sedan? Här kommer ett citat från läkemedelsverket:
Osäkerheten inför vilken stam som kommer att orsaka nästa influensapandemi är stor, men tidigare information har tytt på att H5N1-virus (fågelinfluensa) skulle kunna ha pandemisk potential.

4. Hur tillverkas vaccinet? Läs själva.
I första hand tas ett virus fram som kan användas för detta enligt de väl beprövade metoder som redan finns. WHO har ännu inte rekommenderat fabrikanterna att upphöra med den pågående produktionen av säsongsvaccinet. Detta görs först när man är helt övertygad om att den nya influensan kommer att skapa en pandemi.
Det vill säga, vaccin tillverkas av virus. För att kunna bli immun måste du först bli sjuk. Betydligt många fler har reagerat negativt på vaccinet än de som blivit allvarligt sjuka i svininfluensa (som faktiskt bara är en form av influensa, kom ihåg det.)

5. Jag låter detta citat (även det från läkemedelsverket) tala för sig självt:
Det idag godkända vaccinet är baserat på en H5N1-stam och skyddar inte mot den nu aktuella stammen av svininfluensa.



Alla bestämmer ju givetvis själva om de tänker vaccinera sig eller ej, men jag tänkte bara erbjuda lite negationer i motsats till vad (från min synvinkel) den allmäna opinionen verkar tycka.

Nu är jag klar med dataövningarna, och det är en knapp timme kvar på lektionen. Känner mig väldigt självbelåten faktiskt, nu fattas det bara M för att min dag ska bli komplett. Tyvärr så rollspelar han ju ikväll så jag orkar inte åka till honom, plus att jag egentligen måste fixa lite andra läxor (brrr, det är verkligen inte kul, men vad gör man?). Idag så ska jag förmodligen dessutom lägga upp en budget för mina pengar fram till jul - annars lär det inte bli några julklappar till de nära och kära, och det vill man ju allt!

Vad önskar ni er i julklapp?
Jag och M vill ha ett plus, gärna i tidig julklapp! ;)

Klockan är 08.37 och jag är helt svimfärdig. Är så trött!
Men nu är jag tillbaka i skolan i alla fall, redo för ännu en datalektion. Det lär alltså bli en rätt så soft lektion - åtminstone om jag blir klar med uppgifterna vi har att göra med! Vår lärare ser snäll ut men han kan bli en drake om man inte sköter sig ;)

Nej, tänkte bara att ni skulle få en snabb update, skriver mer senare!

Har hittat den klänning som jag såååå gärna skulle ha på lajv. Tyvärr så kostar den ju 650 dollar, men jävligt snygg är den allt och jag kan bara tänka mig känslan av att skrida fram i den. Måste ju få låna en stilig springare om jag ska det då, var allt för länge sedan jag lajvade från hästryggen ;)

Om inte annat kan jag ju försöka få tag på något så här snyggt den dag då jag gifter mig, haha...

Klänningen kommer i alla fall från Yosa.

Och jag har återvänt till datorn för att slappa med er. Har insett att jag förmodligen måste gå och lägga mig rätt tidigt ikväll då jag börjar halv nio och då måste gå upp vid halv sju. Suck, känns redan som att jag kommer att svimma av trötthet, men vad gör man? Tror att jag ska lyxa till det med lite bodyscrub och barnolja, så att jag känner mig lite fräschare i alla fall :)

En lista i flera delar på de saker som jag älskar

Jag älskar...


M!
Min fina, fina pojk kommer självklart överst på listan. Vad vore livet utan honom?
Älskar dig så, min gulletiger!

Fortsättning följer...