A typical Teenager

Det blir inget sova för mig riktigt ännu, eftersom jag fick i mig lite mat och piggnade till. Istället så tänkte jag försöka svara redigt på den återkommande frågan från folk som tittar in här - Varför jag och M väljer att skaffa barn så tidigt. Jag har skrivit om det här många gånger innan, men jag väljer att samla det hela under ett inlägg så att ni tydligt ska kunna se hela historien. Var ska jag börja då?
Jag antar att jag får börja från början.

Sommaren innan jag blev gravid
Jag kan ärligt säga att jag aldrig ens tänkt tanken på att skaffa barn som ung innan jag blev gravid. Ärligt talat så tyckte jag väl att barn kunde vara söta - på avstånd. Blotta tanken på att ha ett av de krälande på mig fyllde mig dock med avsmak, trots att jag redan tappat förtjusningen för långa partykvällar och att supa sig så redlöst full att man inte kan gå rakt. Jag var fullt nöjd med att bara vara tillsammans med min älskade M, träffa kompisar, fika och sommarjobba. Vi gick på spelningar och fester, käkade glass och gjorde allt som hör sommaren till. Det var en väldigt lugn sommar helt enkelt, och det trivdes jag med.
I mitten på sommaren så började min mens bråka med mig. Förmodligen så var det för att jag (lite slarvig som jag är) fipplat för mycket med p-plåstrena. Min kropp började helt enkelt säga emot och jag fick sen mens, lite konstig mens och så vidare. Jag tänkte inte särskilt mycket på det dock - vem skulle göra det? Jag bara antog att det var hormonerna som blivit lite konstiga, speciellt som jag tidigare haft väldigt regelbunden mens.

När jag blev gravid
Det är svårt att förklara den där känslan som jag fick när jag satt på toaletten och tittade på det där svaga lilla plusset som framträdde på testet. Det var M som hade tvingat mig att göra testet, och trots att jag trott att han bara var paranoid så visade det sig att han hade rätt.
Min första tanke var (och detta minns jag kristallklart): "Hur ska jag berätta det här för min mamma?"
Jag grät en smula, var hur rädd som helst. 17 år och gravid, hur kunde det hända? Jag var ju inte sådan, jag var ju en vanlig tjej, inte något slags white-trash som gifte sig vid arton års ålder och hade fem barn vid 22 (så tänkte jag då alltså, var lite virrig).
Jag kunde dock inte sluta stirra på det där plusset, och till slut så insåg jag väl faktiskt vad det var. Ett nytt liv. Kunde jag bli annat än hänförd och tacka gud för att detta mirakel förunnats mig?
Kunde jag annat än att behålla det?
Jag ville, men jag var tvungen att prata med M först. Jag ville inte låta ett barn komma till världen om det inte var önskat av bägge sina föräldrar, och M är trots allt den viktigaste människan i min värld. Jag tror aldrig att jag har varit så rädd i hela mitt liv som när jag skulle berätta det för M.

M's reaktion
M är en väldigt lugn person även i vanliga fall. Jag är den temperamentsfulla av oss, och det är han som håller koll på saker. Så även blev hans reaktion när jag berättade att jag var gravid, precis som han misstänkt.
Han undrade hur jag ville göra. Jag frågade hur han ville göra. Han sa att han skulle stötta mig oavsett vad jag valde.
Detta var ju inte svar nog för mig. Jag ville ju inte välja det här barnet själv, jag ville att vi tillsammans skulle komma fram till något. Så jag tjatade och tjatade på M om att han skulle säga vad han själv ville, och till slut sa han det:
"Jag kan aldrig tvinga dig att göra något du inte vill med din kropp, men om du vill behålla barnet så svär jag att jag ska bli en bra pappa till honom eller henne."

9 lyckliga dagar
9 dagar fick vi på oss att vänja oss vid känslan av att vi skulle bli gravida. Trots att vi båda var rädda så var den underbar, och vi tillbringade många långa nätter med att bara ligga och prata om oss, om det som komma skulle.
Vad skulle hända om vi skiljdes åt?
Hur skulle vi klara ekonomin?
Var skulle vi bo?
De flesta frågorna fick faktiskt svar. Det var rätt betryggande och i slutet på de där nio dagarna så började vi faktiskt glädja oss åt att vi skulle få ett barn tillsammans. Ett barn, som skulle bli en tonåring som skulle bli en vuxen som skulle bli...
Men nu blev det inte så.

Missfallet
Jag började blöda den 10 Oktober, och det går inte att säga hur mycket smärta som det beredde mig. Inte rent fysiskt, för förutom lite lätt kramp så gick det utan smärta. Men mentalt.
Våra drömmar föll. Jag kunde se hur M led, hjälplös som han var, när han smekte min mage och försökte få mig att sluta gråta.
Vissa kanske skulle tycka att det var det bästa som skett att vi förlorade barnet, men av förklarliga skäl tycker inte vi det.
Ett par dagar så gick vi bara runt i tystnad, jag kunde inte säga något, det enda jag ville göra var att ligga med ansiktet mot M's bröstkorg och höra hans hjärta slå.

"Vi försöker igen"
Det är svårt att säga varför, men tankarna på ett barn vägrade lämna mitt huvud. Jag höll tyst med dem för M dock - jag tänkte inte låta hans börda bli tyngre och dessutom så insåg jag ju själv att han förmodligen inte skulle dela min dröm. Att bli gravid av misstag är en sak - att med vett och vilje bli det är en helt annan.
En dag så tog vi upp det ändå. Eller ja, det blev så, för vi bråkade om något helt annat och det slutade med att vi kom in på ämnet.
Exakt vad vi sa behöver inte nämnas, men jag kan i alla fall säga hur samtalet (eller vad man nu ska kalla det) slutade...
Jag: "Du tycker väl att det är lika bra att jag fick missfall!"
M: (chockad) "Tror du verkligen det? Jag trodde att du var arg på mig eftersom jag inte kunde skydda dig från att förlora barnet."
Det hade jag ju verkligen inte varit! Eller ja, inte som jag vet om i alla fall.
Vi slog armarna om varandra och grät en stund, grät för det som inte blivit, grät för att vi inte visste hur vår framtid skulle se ut sedan.
Och så sa M de där magiska orden som jag för alltid kommer att bära i en gyllene ask i mitt hjärta, tillsammans med alla andra vackra saker han har sagt.
"Vi försöker igen"

Just nu
Just idag så är vi inne på det andra försöket efter missfallet och jag hoppas verkligen att det tar sig den här gången. Det är lite frustrerande att veta att man kan bli gravid när man inte vill det, men att det inte tar sig när man går och hoppas.
Jag slutade med p-plåster samma dag som jag fick reda på att jag var gravid, och just nu hoppas vi att cykeln stabiliseras (liiiite jobbigt är det allt att ha sex dygnet runt i en månads tid).
Min nästa BIM ligger förmodligen på den 19:e November, om 20-dagarscykeln består.


Är det mer saker som är oklart svarar jag gärna på frågor.