A typical Teenager

Usch. Jag hatar verkligen att göra folk besvikna. Ändå är det precis det jag vet att jag kommer att göra.

Jag trodde att min mor förstått att jag och M menar allvar med att flytta ihop och skaffa barn. Det visar sig att hon inte har lyssnat till ett enda ord. När jag idag satt och letade lägenheter så fällde hon obekymrat kommentaren "det är ju ändå flera år kvar, och du ska väl ändå plugga någon annanstans".

Alltså, ni kanske inte förstår varför jag mår dåligt över något så litet. Men grejen är den att jag kommer att flytta med M när han pluggar, det kan inte mina föräldrar göra något åt. Visst, det kommer bli lite jobbigt med mina studier, men jag kan läsa klart dem på distans. Vissa tycker väl att jag är en idiot men jag tar hellre lång tid på mig med min utbildning än låter mitt livs kärlek försvinna ut i sanden.

I alla fall. Jag trodde att jag kunde räkna med stöd från mina föräldrar. Det verkar inte så nu dock.
Det ändrar ingenting, för jag och M har trots allt redan bestämt oss och vi är båda fullt kapabla att ta sådana beslut. Vi ska flytta ihop och vi ska skaffa vårt första barn, detta förhoppningsvis inom ett års tid. Låter det överambitiöst? Vi är båda högpresterande och gillar att sätta upp tuffa mål.

Känns lite jobbigt nu bara, när jag insett att vi kommer att få kämpa på två fronter för oss själva och vårt barn. Dels mot en omgivning som är kall, dels mot våra egna föräldrar.
Suck, tur att man har varandra i alla fall...




Knäppt att man kan bli så glad bara av att tänka på sin kärlek! :D