Ibland vill jag bara härifrån.
Ibland så blir jag väldigt trött på att vara yngst. Just att bo hemma, och hela tiden få stå ut med sina föräldrars nycker och idéer.
Det är så annorlunda när jag och M är tillsammans, själva någonstans. Då kan jag äntligen slappna av - inte för att vi gör något särskilt (vi städar, lagar mat, myser och tar det lugnt helt enkelt) men bara det faktum att man inte behöver ta det att någon springer in i en vid minst anade tillfälle.
Sedan är det väl lite småjobbigt för mig i och med att jag är minst också, och därmed räknas som hela familjens godtyckliga hackkyckling. Att jag när jag var liten (dvs fram till tioårsåldern ungefär) dessutom var väldigt känslig (läs, började gråta av nästan allt) så får jag fortfarande höra väldigt mycket om att jag ska vara gnällig, tjatig, överkänslig etcetera. Det kan bli lite påfrestande efter ett tag. Det innebär nämligen att jag inte kan säga ifrån ifall jag tycker det blir för mycket när t ex min bror driver med mig, kallar mig korkad, tjock eller liknande bara för i sådana fall så tycker min familj hela tiden att jag överreagerar.
Det kanske jag gör, jag vet inte. Det är väl kopplat till det att jag var mobbad när jag var yngre.
I alla fall så längtar jag tills jag och M kommer härifrån. Med M så är det helt annorlunda - med honom känner jag mig hel. Tillsammans med min familj så känner jag mig bara liten, värdelös och dum - med honom känner jag mig som en människa. Kanske inte bästa tjejen i världen - men bästa tjejen för honom. Att bara vara med honom gör mig så glad.
Vi bråkar och vi kan vara sura på varandra. Men trots det så kan jag inte tänka mig mitt liv eller min framtid utan honom.
Jag har haft killar innan, så det är inte det. Men då har jag fortfarande haft den där tomheten inom mig - den fyller M. Och inte på det sättet att jag inte varit förälskad innan, men M är den som jag älskar med hela mitt hjärta. Jag älskar hans dåliga sidor likaväl som de bra. Jag älskar hans dåliga morgonandedräkt och hans surande när han inte har rökt.
Som någon klok människa sa:
Man älskar inte en människa trots deras dåliga sidor, man älskar dem för de.
Jag önskar bara att samma sak kunde gälla för min familj, och att jag skulle kunna få slippa höra att jag är dum, ful, fet, dålig och allmänt misslyckad varenda gång som jag försöker delta i något slags samtal.
Efter 7 års tystnad börjar jag verkligen få nog.
Det är så annorlunda när jag och M är tillsammans, själva någonstans. Då kan jag äntligen slappna av - inte för att vi gör något särskilt (vi städar, lagar mat, myser och tar det lugnt helt enkelt) men bara det faktum att man inte behöver ta det att någon springer in i en vid minst anade tillfälle.
Sedan är det väl lite småjobbigt för mig i och med att jag är minst också, och därmed räknas som hela familjens godtyckliga hackkyckling. Att jag när jag var liten (dvs fram till tioårsåldern ungefär) dessutom var väldigt känslig (läs, började gråta av nästan allt) så får jag fortfarande höra väldigt mycket om att jag ska vara gnällig, tjatig, överkänslig etcetera. Det kan bli lite påfrestande efter ett tag. Det innebär nämligen att jag inte kan säga ifrån ifall jag tycker det blir för mycket när t ex min bror driver med mig, kallar mig korkad, tjock eller liknande bara för i sådana fall så tycker min familj hela tiden att jag överreagerar.
Det kanske jag gör, jag vet inte. Det är väl kopplat till det att jag var mobbad när jag var yngre.
I alla fall så längtar jag tills jag och M kommer härifrån. Med M så är det helt annorlunda - med honom känner jag mig hel. Tillsammans med min familj så känner jag mig bara liten, värdelös och dum - med honom känner jag mig som en människa. Kanske inte bästa tjejen i världen - men bästa tjejen för honom. Att bara vara med honom gör mig så glad.
Vi bråkar och vi kan vara sura på varandra. Men trots det så kan jag inte tänka mig mitt liv eller min framtid utan honom.
Jag har haft killar innan, så det är inte det. Men då har jag fortfarande haft den där tomheten inom mig - den fyller M. Och inte på det sättet att jag inte varit förälskad innan, men M är den som jag älskar med hela mitt hjärta. Jag älskar hans dåliga sidor likaväl som de bra. Jag älskar hans dåliga morgonandedräkt och hans surande när han inte har rökt.
Som någon klok människa sa:
Man älskar inte en människa trots deras dåliga sidor, man älskar dem för de.
Jag önskar bara att samma sak kunde gälla för min familj, och att jag skulle kunna få slippa höra att jag är dum, ful, fet, dålig och allmänt misslyckad varenda gång som jag försöker delta i något slags samtal.
Efter 7 års tystnad börjar jag verkligen få nog.
Kommentarer
Trackback
